Gästinlägg: Min sparfilosofi och sparkvot på 70 %

Det här är ett gästinlägg av Jimmy ”Astillion” Andersson. Jimmy är en av bloggens flitiga läsare och han har dessutom varit gäst i avsnitt #104. Jag och Jimmy har samsyn i mycket men när det gäller spara och spendera går våra filosofier lite isär t.ex. i synen på FIRE (Financial Independence Retire Early). I jämförelse med Jimmy är jag en ”Slösa” eftersom jag fokuserar mer på att tjäna pengar och investera pengar än spara pengar och jag saknar Jimmys disciplin. Däremot är det alltid spännande att lyssna, lära och få perspektiv från andra personer som har en annan åsikt, inställning och attityd än en själv. Således; tack Jimmy för ditt bidrag! 🙏

Efter min medverkan på RikaTillsammans-podden har jag fått enbart positiva reaktioner. Både från bekanta och från folk på YouTube och Facebook. Men en vän efterfrågade vad jag gjorde mer specifikt för att spendera en så liten del av min inkomst. Och ända sedan dess har jag velat skriva det här inlägget och gå igenom min process och mina utgifter. Jag har sedan intervjun jobbat heltid och inte haft så mycket tid över till att skriva. Men jag har tagit fyra veckor semester i september som jag delvis använt till att skriva det här inlägget. Så nedan ska jag gå igenom hur jag (inte) spenderar mina pengar, och en del användbara principer som jag följer.

Så 2018 uppsteg mina utgifter till 150.000. Och det är i min mening ingen extremt låg nivå på något sätt. Jag har haft lägre utgifter förut, när jag även hade betydligt lägre inkomst. Men man ska ha i åtanke att nästan hälften av denna summa är mitt boende (amortering inte medräknat), vilket är en källa till inkomst. Så jag hade kunnat minska min boendekostnad, men då hade även min inkomst minskat. Enligt samma princip hade jag kunnat bo billigare i en annan del av Sverige än Stockholm, men då hade jag inte haft en lika hög lön.

Mina genomsnittliga utgifter för 2018 var 12.500 kronor per månad., min inkomst var i snitt drygt 40.000. Alltså kunde jag spara 69% av min inkomst, ungefär 28.000 varje månad. Varav ungefär 22.000 investerats i aktier, fonder och lån, och som nu genererar mer inkomst. Så mycket inkomst att jag trots att jag jobbat mindre i år än förra, ändå inte tjänat mindre. Jag har också under 2019 lyckats sänka mina utgifter några hundralappar. Nu sparar jag alltså 70% av min inkomst, men då räknar jag visserligen amorteringen på bolånet som ett sparande. Och jag vill dela med mig av hur jag gör för att fler ska kunna applicera några av dessa strategier i sina liv och få mer frihet.

Min konsumtion jämfört med genomsnittssvensken

Enligt statistik spenderar genomsnittssvensken 900 kronor i månaden på kläder. Det är för 2019 än så länge 7.200 kronor mer än vad jag har spenderat. Svensken lägger 850 på bilreparationer, vilket är 850 mer än mig. Och streamar musik och TV för 120 per månad, min kostnad för detta är 0. Allt jag behöver i denna väg finns ju gratis på nätet. Mitt bredband kostar 199 per månad (89 mindre än snittet), men vi är ju fyra som delar på det, så kostnaden för mig – 49,75.

Svensken dricker också alkohol för lite drygt 300 i månaden, för mig räcker den summan i regel för hela året. Svensken lägger inte så mycket mindre på alkoholfria drycker, och här kan man spara mycket pengar eftersom den enda dryck man måste dricka är vatten. För mat är kostnaden drygt 1.600, inte så mycket mer än mig. Men då tillkommer ytterligare drygt 1.000 för restaurangbesök, medan min kostnad på det området är runt 200.

Semestrar gör vi för 11.000 per år i snitt, själv har jag den senaste tiden semestrat i princip gratis. Svensken lägger 150 kronor i månaden på böcker och tidningar – istället för att få dem gratis på biblioteket. 350 kronor för möbler, som såklart också går att få tag på gratis, eller åtminstone begagnat. Behöver jag ens nämna snus och cigaretter? Jag kommer göra det bara för att det är så chockerande mycket – över 2000 kronor i månaden! Uppenbarligen helt onödiga utgifter. Och tydligen lägger vi mer pengar på godis än på frukt. Själv äter jag mer frukt än gemene man, men betalar mindre.

Jag har inte gått igenom alla kategorier, men det tror jag inte heller är nödvändigt. Och mitt syfte med detta stycke är inte att döma folk för hur de spenderar sina pengar (okej kanske lite). Alla har rätt att konsumera hur de vill. Det jag vill belysa är att det blir mycket pengar när man adderar ihop allt, och man kan köpa sig betydligt mer tid för de pengarna än vad man kan tro.

Det duger

Det här är kanske den viktigaste principen jag lever efter. Att saker jag äger duger. Jag köper inte nytt förrän det jag har inte längre fungerar. Den ”nyaste” bil jag ägde var fjorton år gammal när jag köpte den, och mina fem bilar har i snitt kostat 9.000 i inköp. Men samtliga tog mig från A till B. Visst hade de alla skavanker. Min andra bil hade till exempel bara en fungerande högtalare. Likaså den tredje.

Jag har bytt startmotor två gånger, vindrutetorkarmotor en gång, och batteri oräkneliga gånger. Jag har behövt använda najtråd för att knyta upp mitt avgasrör så det inte skulle släpa i gatan. Min tredje bil hade inte servostyrning. Och min första bil kunde mot slutet inte låsas upp utifrån, så antingen fick man lämna den olåst, eller låsa upp inifrån via bakluckan, som under min tid som ägare aldrig gått att låsa. Den bilen hade gått 43.000 mil när jag sålde den.

Jag har kläder med stora hål i som jag fortfarande använder hemma. Den tröja jag hade under intervjun är nog minst femton år gammal. Jeansen är nyare, men inköpta på ICA för 200 kronor. Jag bestämde mig förra året att jag hädanefter i första hand skulle köpa mina kläder på second hand, men än så länge har jag inte gjort det, för jag har inte köpt några kläder alls. Jag köper nytt när det jag har går sönder. Min gymväska (som jag haft sedan 2004) har flera hål, men inget har trillat ut ännu.

Dragkedjan på min ryggsäck går snart inte att stänga längre, men den funkar säkert i några veckor till. Min fåtölj har hängt med i tio år, och den köpte jag på Myrorna. En av plattorna på min injektionshäll har slutat fungera, men jag kommer inte köpa en ny förrän bara två fungerar. Min soffa kunde jag hämta gratis via https://www.bortskankes.se/. Det är mest katten som använder den, och en katt kan ju vara dyr med mat och försäkring och allt. Men han tillhör en av mina inneboende, så man kan säga att jag har en katt helt gratis!

När jag bodde på folkhögskola hade jag ett rum på nio kvadrat. Jag har hyrt ett rum på sju, och delat ett på sexton med en arbetskamrat. Nu har jag tolv. Det räcker för mig. Jag delade hus med åtta i Skurup, jag delade lägenhet med fyra i Stockholm, jag delade kollektiv med tre i Malmö. Nu har jag tre inneboende. Jag har allt jag behöver. Kanske kommer mina behov ändras någon gång i framtiden, och då finns det ekonomiskt utrymme för det.

Ju längre jag lever under mina tillgångar, desto större utrymme har jag att utöka mina utgifter. Men samtidigt minskas suget efter ett dyrare liv, för jag lär mig att ett gott liv inte är speciellt nära korrelerat med kostnad. Jag gillar begreppet hedonisk anpassning. Vilket något förenklat betyder att man anpassar sig efter sin situation. Jag är lyckligare nu än när jag var arbetslös, för då hade jag massor av begränsningar. Men jag är bara marginellt lyckligare nu än vad jag var som student, trots väldigt stora skillnader i tillgångar. Och jag var inte lyckligare innan min studietid då jag spenderade mycket mer av min inkomst på konsumtion. Jag vet att det är upplevelser, och inte prylar, som ger mig lycka. Och att jobba mot mina stora mål i livet, inte att jobba åt någon annan. Så det är enkelt för mig att spara så stora summor pengar, för att konsumera dem hade inte gjort mig gladare.

Konsten att säga nej

Nancy Reagan sa i sin kampanj mot droger – ”just say no”. Nu, tre decennier senare, vet vi att den kampanjen inte fungerade. Trots det tycker jag ändå hon hade en poäng. Men man kanske inte måste säga nej varje gång. En ännu effektivare metod än att säga nej är att undvika att ens få frågan. Det här stycket handlar inte om droger (vilka du såklart bör undvika, de är jättedyra!), utan om konsumtion överlag. Och en av anledningarna att jag kan hålla min konsumtion så låg är att jag kan säga nej, och att jag undviker många situationer där det förväntas att jag ska spendera pengar.

Att jag inte har haft någon TV sedan 2007 är ett bra exempel. Inte bara har jag då sluppit betala TV-licensen under många år, jag har sluppit att se en hel del reklam. Och reklamens syfte är ju att få oss att köpa saker som vi inte visste att vi behövde. Med andra ord – sådant vi inte behöver. Det är mycket lättare att undvika ”keeping up with the Joneses”-fällan om man inte vet vad familjen Jones håller på med. Istället för TV tittar jag mycket på YouTube, och där kan man skippa reklamen. Ibland tittar jag också på SVT Play, som är reklamfritt.

Största källan till extra utgifter är nog ändå ens bekanta och vänner. Umgås du med människor som associerar nöjen med att spendera mycket pengar, ja då kommer du också spendera mycket pengar. Jag undviker inte alla människor som spenderar pengar, men jag följer inte ofta med på aktiviteter som jag tycker kostar för mycket. Det har hänt att jag ätit hemma innan jag gått på restaurang, och således bara behövt beställa något litet. Och när jag varit med på cykelutflykter och vi stannat på ett café, då har jag ätit medhavd mat.

Jag är lyckligt lottad som tycker kaffe är äckligt. Samma med te, öl, champagne, vin och sprit. Så då blir det lätt att undvika dem. Jag har fått höra att man kan ”vänja sig”, och ”lära sig” att tycka om dessa drycker. Men vad är poängen med det? Nej tack, säger jag. Det finns många som påstår sig inte bli människa förrän de druckit sitt kaffe. Det är så skönt att slippa sitta i den båten.

Däremot älskar jag glass. Ben & Jerrys är den bästa enligt många. Själv har jag aldrig ätit den, och kommer nog inte göra det heller. För tänk om den är mycket godare än den jag brukar äta? Jag håller mig till min billiga glass som är helt tillräckligt god. När jag var student och arbetslös åt jag mycket müsli – den billigaste sorten. Den var inte lika god som några av de andra, men efter ett tag vande jag mig och glömde hur mycket godare de dyrare var.

Jag hoppar aldrig på några trender. Så fort det kommer något nytt är det många som vill vara först med att äga det nya och coola. Inte jag. Istället väntar jag tills andra har provat, och om det verkar vara något värt att skaffa, då skaffar jag begagnat. Är det någon som kommer ihåg Minidisc? Jag slapp slösa pengar på den floppen. Och jag gjorde fortfarande blandband några år efter brännbara CD-skivor blivit tillgängliga. Och jag brände fortfarande CD-skivor långt efter att de flesta gått över till digitalt.

Nyckel till att lyckas med att spara pengar är planering. Jag är verkligen inte spontan, och min grundinställning inför nya erbjudanden och upplevelser är att alltid tacka nej. Och nej blir alltid mitt svar när jag blir uppringd av en telefonförsäljare. Jag tror inte de tycker om mig speciellt mycket.

Jag svarar ändå ofta ja, men i så fall har jag redan övervägt saken i förväg. När jag fick erbjudande om att börja ett jobb 50 mil hemifrån med 3 dagars varsel tvekade jag inte, för jag var redan inställd på att ta ett jobb om det dök upp. Och när jag fick frågan om att bli intervjuad av Jan och Caroline kunde jag också direkt svara ja, för jag vill göra allt jag kan för att hjälpa andra att också nå ekonomisk frihet. Trots att jag inte alls är speciellt bekväm med att sitta framför en kamera.

Fasta och rörliga utgifter

Det finns två typer av utgifter – de fasta och de rörliga. Fasta utgifter är sådant som kommer varje månad så som hyra, avbetalningar, försäkringar och prenumerationer. Rörliga utgifter är allt som vi spenderar pengar på utöver detta, så som mat, kläder och nöjen. Jag har ingen begränsning på hur mycket jag tillåter mig spendera i rörliga utgifter. Är jag sugen på att gå på bio så gör jag det. Och då blir det ofta lite godis till det. Detta har jag gjort tre gånger i år redan.

Det var inte heller planerat att köpa biljett till Rammstein nästa sommar, men nu blev det så, och jag ser fram emot det eftersom jag lyssnat på dem sedan jag var sexton. Besöket till Sweden Rock i somras var också ganska impulsivt, och inget jag planerat långt i förväg eller hade budgeterat. Jag håller medvetet nere rörliga utgifter, men missunnar mig inte något jag är sugen på bara för att spara lite extra. Däremot överväger jag varje köp, och frågar mig själv om det skulle ge mig mer lycka att spendera pengar på detta, eller om det är bättre att spara för att ha mer fritid i framtiden.

För gemene man är det generellt sett mer effektivt att lägga fokus på att få ner sina fasta utgifter. Man kommer inte undan att betala för sitt boende, så det är värt att lägga ner energi på att skaffa ett boende som är billigt. Och jag har kommit fram till att det för mig är bostadsrätt som blir billigast. Jag betalar 3.200 i avgift till min förening varje månad, och det är ganska svårslaget för 78 kvadrat i Stockholm. Visserligen betalade jag bara 2.500 när jag bodde i kollektiv på Möllan i Malmö, och innan dess bara 1.100 för mitt lilla rum på Skurups Folkhögskola. Men då genererade inte boendet någon inkomst. Och skulle jag hyra i Stockholm, ja då blir det svårt att komma undan med något i närheten av vad jag betalar nu. Jag cyklar hellre femtio minuter in till stan än att betala för ett dyrt boende där.

En fast kostnad jag inte heller kommer undan är mitt medlemskap i facket. Däremot finns det ju en rad försäkringar man kan ha, som man egentligen inte behöver. Och här finns det mycket pengar att spara. Jag har kommit fram till att de allra flesta försäkringar är ganska dyra med tanke på vilken liten risk det finns att man kommer behöva dem. Hemförsäkring har jag förstås, men tandförsäkringen som jag hade ett tag sa jag upp. Den täckte bara en liten del av kostnaden om jag skulle behöva rejäl tandvård, och jag är väldigt noga med att ta hand om mina tänder och fick beröm av tandläkaren på mitt senaste besök. Så överväg risken att råka ut för varje sak du är försäkrad för. Ofta betalar du för något som du aldrig kommer att behöva.

Många är medlemmar på ett gym utan att utnyttja det. Då är det bättre att inte vara medlem. Själv tränar jag fyra till fem gånger i veckan, så jag får valuta för mina pengar. Eller snarare min förre arbetsgivares pengar, eftersom årskortet är betalt med friskvårdsbidraget. Inte heller har jag en långtidsbiljett för kollektivtrafiken i Stockholm. Jag betalar enskilt för varje resa eftersom detta blir billigare. Jag cyklar så pass mycket att det vore dyrare att köpa långtidsbiljett. Många tänker inte på detta och köper månadskort för att det är smidigt.

Jag betalar endast 95 kronor i månaden för telefoni (jämfört med 439 för genomsnittssvensken), för jag har ingen smartphone. Jag klarar mig bra med min knapptelefon som jag köpte för 400 kronor för fyra år sedan. Jag inser att de flesta är ovilliga att nedgradera på det här området, men det är bara ett exempel. Skulle jag skaffa smartphone någon gång så skulle det bli en begagnad. Det finns flera återförsäljare som man kan kolla upp på nätet. Och det finns ju numera även gratisabonnemang – https://www.wifog.com/.

Boende

Jag har nämnt detta tidigare, men det är ständigt aktuellt, inte minst med tanke på den nyligen publicerade intervjun med Fredrik Gertten. Boendet är ju för de flesta den största utgiften (22,6% av vår inkomst enligt SCB), så det är värt att ta upp igen. Det var även den största utgiften för mig en gång i tiden, och jag tror jag betalade ungefär en tredjedel av min inkomst för min första lägenhet. Till dags datum är det fortfarande det dyraste boende jag haft i rena pengar (4.800 per månad), men inte som del av min inkomst. När jag var arbetslös i början av 2012 så var min boendekostnad högre än min inkomst. Och då hade jag fortfarande bil – den ofta näst största utgiften för folk.

Vad jag har lyckats göra är att omvandla boendekostnaden till en inkomst. Priset för det är att jag måste dela boende med andra, men det gör ju de flesta ändå. Att bo ihop med andra innebär massor av kompromisser, och man måste stå ut med deras konstiga vanor (och jag skulle kunna skriva ett helt stycke bara om det). Men det positiva överväger det negativa markant, och det minskar mitt beroende av att jobba. Fler borde verkligen göra samma sak, inte bara av ekonomiska skäl. Vi har bostadsbrist i det här landet, samtidigt som vi har flest ensamhushåll i världen. Och ensamhet kan vara en lika stor hälsorisk som rökning (källa: här och här).

Så vad blir det, tre flugor i samma smäll?

De allra flesta betalar stora summor pengar för ytor som de sällan använder. Gästrum och vardagsrum till exempel. Hur ofta används de egentligen? Är det värt att ha ett tomt gästrum som används kanske tio gånger på ett år när man har besök, istället för att hyra ut det för 40.000 kronor per år? (40.000 på ett år är 3.333 per månad, och motsvarar schablonavdraget, vilket innebär att upp till denna nivå är det skattefritt att hyra ut). Det är pengar som med råge skulle kunna bekosta en hotellvistelse under de där tillfällena. Själv har jag såklart inget gästrum, och när jag får besök kan jag erbjuda en uppblåsbar säng, luftmadrass, soffa eller en trädgård där man kan slå upp ett tält, som en före detta inneboende gjorde när han hälsade på nyligen. Vardagsrum har jag såklart inte heller. Det byggde jag bort, och där finns nu istället två sovrum som jag hyr ut. Men vi har ett stort kök, och där kan vi umgås utan att distraheras av en TV.

För dem som är unga rekommenderar jag att vara inneboende eller att bo i kollektiv. Jag har själv gjort detta under väldigt många år, och det har kostat mellan 2.500 och 3.500. När jag levde på CSN så hade jag ungefär 1.000 kronor över varje månad, och förstod inte hur många andra spenderade sitt studiemedel som gjorde att det inte räckte till.

Mat

Det finns många tusenlappar att spara bara genom att handla mat medvetet. Och det behöver inte betyda att man äter sämre. Jag brukar i regel hamna på runt 1.500 kronor per månad för mat. Man kan klara sig på betydligt mindre, som till exempel bloggaren Sparo (http://sparosverige.blogspot.com/) som påstår att han äter för 700 per månad. Men jag är noga med att äta nyttigt och vill ha en stor del färsk frukt och grönsaker i min kost. Och en massa frön som är dyra per kalori. Men merparten av kalorierna i min kost kommer från väldigt billiga varor såsom pasta, ris, potatis, linser, bönor och havregryn.

Havregryn är en bas i min kost, och jag köper bara de stora 1,5-kilospåsarna. Aldrig fiberhavregryn. Undviker jag fiber? Nej, verkligen inte. Jag får i mig ungefär det dubbla den av Livsmedelsverket rekommenderade mängden, så jag behöver inte produkter som är extra fiberrika. Många varor marknadsförs som nyttiga genom till exempel sitt stora innehålla av fiber eller protein eller något annat. Men om man inte har en brist på det i sin kost behöver man inte äta mer. Proteinbrist är extremt ovanligt i Sverige, och är du inte anorektiker så får du nog tillräckligt. Vi svenskar köper olika typer av kosttillskott för nära fem miljarder kronor varje år, och den stora majoriteten av oss gör det helt i onödan.

De andra basvarorna köper jag alltid i stora volymer när de är billiga. Jag har i nuläget över tio kilo torkade linser och lika mycket bönor och ärtor hemma. Allt köpt när det såldes till extrapris. Och bara torra, aldrig färska. Pasta brukar vara billigt ofta, så det har jag inte ett lika stort lager av. Och så har jag såklart en säck med ris! Ibland även en säck med potatis. I frysen har jag alltid flera påsar med frysta grönsaker och bär (också köpt när det var nedsatt pris såklart). Jag gillar bananer, och ibland kan jag köpa dem extra billigt när min lokala butik rear ut dem för att de börjar bli dåliga. Då kan jag få två eller tre kilo för en tia. Några kommer vara okej, medan andra börjat bli mosiga. De hamnar i frysen. Frysta bananer kan man köra i en blender tillsammans med dadlar, kakao och lite växtdryck för att göra god vegansk glass.

Att jag är vegan har inget med att spara pengar att göra, och man kan såklart äta billigt även som allätare. Många skulle nog gissa att det till och med är dyrare att vara vegan, vilket jag förstår att man kan tro om man någonsin stått framför den så kallade veganhyllan i matbutiken och kollat på alla de produkter som erbjuds där. Vegansk ost, vegansk bacon, tofu och tempeh. Jag handlar i stort sett aldrig något från den sektionen. Jag lagar min mat från grunden av råvaror, och då är det inte dyrt. För inte så länge sedan gjorde jag ett storkok där jag uppskattade att kostnaden per måltid var någonstans mellan tre och fyra kronor. Men oftast kostar mina matlådor nog någonstans mellan tio och tjugo.

På jobbet äter jag ALLTID matlåda. Jag kan inte minnas sist jag inte hade en matlåda, om nu inte jobbet bjöd på mat den dagen. Jag lagar sällan mat på vardagskvällar, utan gör storkok på helgerna. Det blir vanligtvis fyra till sex lådor. Och jag har alltid ett lager med lådor i frysen, sällan färre än femton. Och således kan jag få olika maträtter varje dag. Jag behöver aldrig äta samma sak två dagar i rad, och jag behöver aldrig köpa mat på jobbet. Detta sparar stora summor, och även tid.

Den dyraste maten är nog den man köper när man reser inom Sverige. Det är omständligt att ha med mat hemifrån, så många gör det bekväma och går på restaurang eller köper något snabbt på Pressbyrån, macken eller tåget. Men då kostar det. Jag har två strategier här. Antingen hittar jag en vanlig matbutik där jag kan köpa lite frukt och kanske bröd. Inte den lyxigaste måltiden, men den gör mig mätt, och det kostar inte så mycket. Eller så äter jag inget alls. Jag började så smått praktisera fasta för några år sedan, och gör det numera regelbundet. Inte för att spara pengar utan av hälsoskäl. Men på resande fot blir det även en monetär besparing. Att vara utan mat i ett dygn är numera inte svårt alls.

Den här bilden är ett exempel på hur det kan se ut när jag kommer hem från mataffären. Den här gången blev det två kilo morötter, ett kilo bananer, ett kilo äpplen, ett kilo broccoli, ett och ett halvt kilo tomater, två salladshuvud, två gurkor, fem avokado samt två påsar fryst okra. Totalt ungefär tio kilo mat. Och kostnaden – 117 kronor.

Kroppsvård

När jag öppnar ett badrumsskåp och tittar in ser jag flera produkter vars syfte jag inte har en aning om. Detta gäller i många fall även om skåpet tillhör en man. Och den genomsnittliga konsumenten lägger 280 kronor per månad på kroppsvård. Så för de flesta finns det tusenlappar att spara i badrummet varje år. Öppnar man mitt badrumsskåp hittar man även där flera av dessa produkter, men de är inte mina, utan tillhör mina inneboende. Själv klarar jag mig ganska bra med tandborste, tandkräm och tvål. Schampo använder jag, men en flaska varar väldigt länge, och inte bara för att jag knappt har något hår på skallen. För ofta räcker det med bara vatten för att man ska bli ren. Och har man inte ett arbete där man blir smutsig, då behöver man inte duscha varje dag. Tyvärr delar inte mina inneboende den här uppfattningen och min vattenräkning är till mitt förtret inte så låg som den kunde vara.

Jag blir smutsig på mitt arbete, men ofta kan jag duscha på jobbet (gratis!). I vissa perioder har jag knappt använt min dusch alls, för om jag inte duschar på jobbet gör jag det på gymmet (också gratis!). Det är ju där jag blir svettig, inte när jag sitter hemma framför datorn.

Jag tvättar ungefär en gång i veckan, men inser att detta är mer än vad som är nödvändigt. Och jag är också säker på att det blir lika rent om jag skulle använda mindre tvättmedel, lägre temperatur och köra ett kortare program. Jag borde inte använda torktumlare. Och det är faktiskt helt okej att hänga tillbaka ett plagg i garderoben om det inte har blivit smutsigt.

Jag har inte varit hos en frisör på över femton år. Jag klipper mitt hår själv med hjälp av vad Mr Money Mustache kallar för en UMGD – Ultimate Mens Grooming Device. En hårtrimmer alltså. Jag tror min kostade 399 kronor, och jag har haft den sedan 2006. Den fungerar utmärkt på såväl håret som skägget (och även på mer intima områden). Och trots det maskulina smeknamnet så fungerar den självklart även på kvinnor.

Den bästa kroppsvården får du inte genom att applicera diverse produkter på din kropp, utan genom att äta bra mat och röra på kroppen. Jag lägger inte allt för stor vikt på hur jag ser ut, men desto mer på hur jag mår. Det är insidan som räknas.

Nöjen

Folk tror att jag missunnar mig saker. Och ja, visst gör jag det. Men det gör ju alla andra också! Nämn en person som inte skulle vilja ha en vecka semester till, en lite nyare bil, äta på restaurang oftare, med mera. Alla väljer vi bort något till förmån för något annat. Jag försöker att välja bort sådant som kostar men inte ger så mycket tillbaka. Och väljer att unna mig mer av sådant som är billigt eller gratis, men som ger mycket glädje.

Till exempel skulle det inte ge mig mycket att ha en egen lägenhet istället för delat boende. Visst skulle det ha sina fördelar. Lugn och ro, köket skulle alltid vara ledigt, jag skulle kunna gå runt naken. Men det där väger inte upp kostnaden, vilken är att jag skulle behöva jobba mer. Och jag skulle aldrig ha träffat de personer som jag bor ihop med nu, och som jag ändå trivs väldigt bra med. Två av dem har bott här i snart två år nu. En av dem introducerade mig till Meetup som ledde till många andra kontakter, bland annat min tredje inneboende. Då sparade jag annonskostnaden på Blocket!

Och genom Meetup har jag ju tillgång till en lång rad gratisnöjen. Det har för min del blivit mest cykelutflykter, hajker och picknickar. Men det finns en hel del event som anordnas av företag, och ibland bjuds det på mat, så då behöver man inte äta den kvällen. En gång fick jag även en bok som signerades av författaren, och det visade sig att han varit ägare av pizzerian i det samhälle där jag växte upp. Förra vintern besökte jag ett event som handlade om vatten (det var mycket intressantare än vad det låter!), och som var del av Nobelveckan, där flera nobelpristagare pratade och där det också bjöds på mat. Detta event hittade jag via Facebook.

Och mycket av dessa event och grupper har jag hittat av en slump. Tänk så mycket jag kan hitta om jag letar medvetet? Så är jag orolig att jag inte kommer ha något att göra om jag inte längre har ett jobb att gå till – nej, verkligen inte!

Jag åker sällan på utlandsresor, men har haft det lika bra på mina hemmasemestrar (jag började med svemester innan det blev populärt!). När mina semestrar inte inneburit några dyra resor eller hotellvistelser har de istället kunnat vara långa. Som i vintras när jag var ledig tio veckor. Och tack vare mina låga utgifter och min passiva inkomst som jag byggt upp genom att avstå saker tidigare i livet, kom jag tillbaka till jobbet efter ledigheten rikare än när jag gått.

Vad det hela handlar om

I slutändan handlar det om prioriteringar. Jag har spenderat mycket tid med att fundera på vad som är viktigast för mig. Inte bara just nu eller det kommande året, utan hela livet. Att äga en bil eller att shoppa ger mig inte så mycket glädje. Att känna mig fri och ha den tid att göra vad jag vill, det är vad jag värderar högst. Och jag avstod semester i några år för att så snabbt som möjligt spara ihop pengar för att snabbare kunna bli fri. Den senaste tiden har jag lugnat ner mig lite och jobbat allt mindre. I år kommer jag att ha varit ledig från jobbet i tre månader. Nästa år kanske det blir fem. Och det har jag råd med på grund av att jag hållit nere kostnader på andra områden. Är det värt det? JA! Det råder det ingen tvekan om. Jag vet inte om jag kommer sluta lönearbeta helt och hållet, men jag kommer aldrig mer ta ut bara fem veckors semester och jobba resten av året.

Har jag inte varit tydlig nog i vad jag gör för att inte spendera mer pengar – fråga! Jag vill ha igång diskussionen och hjälpa så många jag kan med att få ner sina kostnader och nå sina mål.

Jimmy ”Astillion” Andersson

Relaterade artiklar

• Replik: Ett försvar av FIRE av en entusiast - En replik på avsnitt #90 av Astillion en FIRE-entusiast
• Från arbetslös till nästan ekonomiskt fri om ca två år - RikaTillsammans #104 - Intervju med läsaren Jimmy Andersson om FIRE

Avsnittet Gästinlägg: Min sparfilosofi och sparkvot på 70 % dök först upp på RikaTillsammans.